buttmaster

Det första som ploppade upp i mitt huvud var ögonblicket då jag insåg att jag var tvungen att lämna bort min älskade vovve Molly som jag hade förr.

Jag jobbade alldeles för mycket, och hade tyvärr ingen hundvakt att lösa det med. Stackars Molly blev ensam hemma väldigt mycket. Så till slut var jag tvungen att ta ett beslut om att lämna bort henne till nån som hade den tiden hon behövde. Jag valde en tjej i Stockholm som tog emot hundar som man av nån anledning inte kunde ha kvar. Hon lät väldigt seriös i sin annons, och när jag pratat med henne i telefon kändes det rätt.

Så när jag väl bestämde mig, så kommer vi fram till det ögonblick jag tänker på väldigt ofta. Den kvällen jag insåg att jag på riktigt skulle göra mig av med den jag älskade mest i hela världen. Det var hemskt. Jag ringde mamma och grinade och hade panik.. Mamma och jag gick ut med Molly mitt i natten, och släppte henne lös så hon fick springa på en stor gräsplätt. Hon var ju lyckligt ovetandes om vad som skulle hända. Jag bara grinade när jag såg henne springa omkring och leka med sin älskade boll. Fy, jag skulle göra precis vad som helst för att få henne tillbaka. Men tyvärr var nog inte den där människan så seriös ändå, för efter ett tag slutade hon höra av sig och berätta om Molly. Så chansen att nånsin få träffa Molly igen känns ganska obefintlig. Och det är riktigt, riktigt jobbigt. Ibland fantiserar jag om att jag skulle råka hitta henne på nåt vis. Jag skulle aldrig nånsin släppa henne igen. Jag ångrar verkligen mitt beslut. Det har jag alltid gjort. Molly är den finaste hund jag nånsin träffat, och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.